Att bara vara...

- Snön får yra utanför fönstret bäst den vill. Oemotsagd.
- Japp! Idag ska vi bara vara.
- Läsa lite om vi får lust. Äta stekt torsk med stuvad spenat till lunch. Vi älskar spenat. Semla.
- Strosa i minnenas arkiv...
- ...kanske skriva något om längre tillbaka. Bara för vårt eget höga nöjes skull.
- Japp! Utan pretentioner.
- Vi har läst "Att berätta sig själv" av Merete Mazzarella.
- Vi gillar henne skarpt.
- I den ges tips, infallsvinklar och råd hur man kan gå tillväga om man vill sätta sig själv på pränt.
- Också som amatör.
- Men hallå! Vem är amatör i sitt eget liv!?
- Alla barn i början...
- ...aldrig blir man riktigt vuxen...
- ...människans eviga dilemma.
- Jaja, men idag skulle vi inte förnumstiga oss utan bara vara.
- Japp! Back to business.

Det här är en bild av en gravkulle från äldre järnåldern, förhistorisk tid.

Men inte bara det, det är skidbacken på gården där jag bodde från jag var 5 år till och med året jag tog studenten. På ena sidan i det närmaste en tvärbrant backe, ett fåtal sekunder lång, på den andra en planande sluttning i en hage. I skidbackens slut byggde gårdens grabbar ett hopp att mäta modet i, till priset av ett och annat skrytblåmärke.
   Rakt in mellan träden i bilden fanns ett tämligen ruckligt trefamiljshus, en kvarn och i bakgrunden en lada. Kvar finns kvarnstugan som skymtar bland träd och buskar till vänster om bautastenen. Där bodde min mormor och morfar. Mjölnaren. Idag står stugan tom sen något tiotal år och stadens bebyggelse kryper närmare och närmare.

 

Som stöd för minnet kan man utgå från ett foto, råder MM.

 

Och här är jag (toppluvan är gul), storasyster och kusin H fotade med kvarnen i bakgrunden. Kanske en höstdag - kanske en vårdag. Efter regnet. Eller mellan skurar. På den tiden då det fortfarande fanns bönder som körde säd med häst och vagn till kvarnen för malning. Första halvan av 50-talet.

 

Jag minns inte just den dagen bilden visar men minns det värsta åskväder jag någonsin varit med om. Vattenpölarna på kvarnbacken efteråt. Ozondoften i luften. Och vi ungar som sprang runt och beskådade blixtens härjningar. Lärkträdet som blivit tändsticksved. Snickarverkstaden som fått sig en smäll. Gropar i allén. Trasiga elledningar.

(Vem hade inte varit ett dugg rädd? Vem hade inte varit med om något ännu värre?)

 



Men det var inte ett blixtnedslag som ändade kvarnens dagar. Den blev ett övningsobjekt för brandkåren.

 

 



forts följer...